Nu har jag installerat en helt sprillans ny Quad Core Xeon-maskin för den server bland annat tjänsten Creeper kör på.

Som ni förmodligen har märkt under sommaren så har Creeper och andra tjänster jag kör haft märklig nertid under vissa perioder. Detta har berott på att servern som jag kört allting på har mått allt sämre. Med min nya fina hårdvara borde dessa problem vara åtgärdade. Den gamla trotjänaren hade körts i drygt 4,5 år, så det var Verkligen Dags för en uppgradering på hårdvarufronten.

Själva flytten av innehållet i maskinen börjar jag få rutin på. Den gamla maskinen kraschade dock två gånger under flytten, så det långsamma momentet att flytta /home var det som verkligen tog tid. Det enda uppenbara felet med uppstarten av den nya hårdvaran var SASL-autentiseringen för Postfix. Det tog en stund att felsöka. Men annars verkar ju allting flyta på bra.

Nu får jag nog sova en stund.

Och sluta fundera på vad jag har missat. Vilka cron-job kördes egentligen? Och så vidare…

Just det! Nu finns det prestanda nog så att Creeper ska kunna klara av ännu flera övervakare! Har du ännu inte börjar spåra dina besökare med Creeper är det nog dags nu… Jag vill se vad den nya hårdvaran klarar av!

Uppgradering pågår…

Min Linux-server Vic20 fyller 10 år idag. Jag skrev upp datumet för ett halvår sedan då jag grävde runt i gammal information, men jag minns tyvärr inte nu hur jag hittade datumet.

Den inkarnation av Vic20 som körs nu installerades för lite mer än tre år sedan. Varje gång hårdvaran uppgraderas innebär det en massa jobb med att flytta över allt innehåll. Såhär ser framsidan på servern ut:

Tyvärr har den en AMD Athlon-processor på bara 1,8GHz, men med 2GB RAM klarar den fortfarande sina uppgifter. Det börjar snart bli dags att uppgradera, för den här tjänsten Creeper som jag kör har börjat dra en hel del CPU.

Första versionen av Vic20 minns jag inte vilken hårdvara den kördes på, men att Linux-distributionen var Red Hat minns jag tydligt. Det var rätt mycket jobb att hålla den uppdaterad. Vic20 har blivit hackat med rootkit åtminstone två gånger, och det har jag lärt mig en hel del av. RAID-1-installationen som gjordes har klarat sig väldigt fint.

Vic20 klarar sig nog tio år till.

Bloggen Beta Alfa skriver att kunder rasar mot Sony Ericsson. Anledningen är att de sagt att de inte ska släppa fler uppdateringar till fiasko-telefonen P990i. Telefonen var både försenad och buggig, och trots ett par uppdateringar till programvaran har inte alla (allvarliga) buggar fixats, och en hel del problem återstår att åtgärda.

Detta är ett problem för Sony Ericsson, att släppa så mycket nya produkter och samtidigt släppa supporten för de gamla. Att ha så hög produktomsättning är givetvis jobbigt, men att behålla kunder är inte samma sak som att tvinga dem att köpa nya produkter för att bli av med de problem som kunderna har. Givetvis kan man satsa på att ha en kompetent QA-avdelning som redan innan telefonen släpps ser till att den inte är full av buggar som drabbar kunderna. Men ett alternativ för gamla telefoner (nu är inte P990i så gammal) är att släppa programvaran fri så att de som trivs med sin telefon kan ha en liten möjlighet att åtgärda buggarna själva. Det fungerar inte för alla, men om bara några få personer engagerar sig i programvaran kan naturligtvis alla ta del av den.

Nej, jag har inga förhoppningar om att Sony Ericsson ska släppa sin programvara fri, men visst vore det fint alternativ istället för att låta relativt ny hårdvara bli helt obrukbar?

Sen vill jag bara pika Beta Alfa lite och berätta att man inte “konfirmerar” uppgifter, man bekräftar dem.

Populära webplatser tvingas att köra tyngre och tyngre hårdvara för att klara den med tiden ökande last de utsätts för. Webbplatser som normalt sett har en ganska låg last som till exempel krisberedskapsmyndigheten.se sänks lätt om lasten någon dag skulle bli hög, säg att de skulle öva en kris eller så… (Javisstja, precis det hände ju nu i veckan.)

Eller säg till exempel att Sverige skulle hamna i politiskt blåsväder. Hur många av våra myndighetssajter skulle stå pall då? Ytterligare ett exempel på sänkta sajter hittar vi nu i Estland då ryssarna blivit lite förgrymmade på esterna på grund av en staty. Ryssarna är ett kreativt nätfolk, så de passar ju naturligtvis på att attackera de stackars esternas webbplatser, F-Secure rapporterar om detta.

Mycket av detta beror på hur webben är uppbyggd. Slashdot-effekten drabbar förr eller senare den minsta lilla okända webbplats, och den blir under tiden det inträffar, helt oanvändbar för alla. Jag har själv flera gånger utsatts för stor trafik, och det är väldigt svårt att värja sig. Enda lösningen är idag att ha tillräckligt med kapacitet och hårdvara för att hantera mycket trafik. Har man en liten icke-kritisk webbplats är det onödigt att spendera dessa pengar. Snålar man och kör hos ett billigt webbhotell finns det inte heller några garantier för att allt ska fungera. Men mycket går genom att göra sin arkitektur rätt också, så att man inte blir helt sänkt när stormen kommer. Tyvärr är det väldigt få för svenska medborgare kritiska webbplatser som är byggda på det sättet. KBM om några borde se till att det fungerar nästa gång, vilket borde vara deras lärdom den senaste veckan.

Den här lilla bloggen klarar nog inte ens en vindpust, men det är ju å andra sidan bara jag som svamlar.

Uppdatering: Nu rapporterar även dn.se om estlänningarnas nätproblem.

På i princip varenda datordel man köper idag kan man se hur många decibel oljud de släpper ifrån sig. En språjtans ny Seagate Barracuda 750GB-disk har som exempel en ljudnivå på 27 dB. Allt fler bygger datorer som ska vara helt ljudlösa, vilket i praktiken innebär en bullernivå runt 20 dB. Man experimenterar med gummiupphängningar, och tar fram fläktlösa kylmetoder som vattenkylning, och olika typer av kylflänsar.

Wikipedia definierar “tystnad” som “en relativ eller total frånvaro av ljud”. Omgivningar där ljudnivån inte överstiger 20 decibel betraktas som tysta”. Därför tycker jag det är märkligt att så mycket energi ägnas åt att tysta ner datorer, och så lite energi ägnas åt att tysta ner omgivningen i övrigt. I höstas skrev Dagens Nyheter en artikel om tyst asfalt, något som Vägverket experimenterar med, och den finns belagd på några motorvägar runt om i landet. Bullernivån sägs minska med 7 dB. Det i sig är inte tillräckligt, men tänk om samma människor som bryr sig om de tysta datorerna även skulle bry sig lika mycket om sin övriga omgivning. Då kanske man skulle få bilar, tunnelbanor och flygplan som inte väsnades så otroligt. Men folk är folk, vi uppfinner hörlurar med brusreduktion istället.

Men det har länge funnits folk som brytt sig. Redan 1906 grundade Julia Barnett Rice Society for the Suppression of Unnecessary Noise. Syftet var att dämpa omgivningsljuden i form av tjutet av ångvisslorna från båtarna, och annat industriellt oljud. De fick igenom en lagstiftning mot onödigt användande av dessa ångvisslor…

Numera finns organisationen Right To Quiet Society, men i Sverige verkar debatten obefintlig. Läs gärna deras nyhetsbrev NoiseLetter. Läs också gärna The Strange Stillness of the Past: Toward an Environmental History of Sound and Noise av Peter A. Coates.

Om du nu lyssnar på vilka omgivningsljud du har just nu, vad har du då? Själv har jag på kontoret jag sitter ett otal antal fotsteg av de människor som klampar omkring, inte bara på det våningsplan jag sitter, utan även ovanpå. Dessutom har jag ett antal datorer och dess fläktar, men det som låter mest är luftkonditioneringen. Tack och lov sitter jag mot en innergård, så ljudet utifrån slipprar inte riktigt in, men jag tror inte jag skulle våga öppna fönstret.

Igår fick jag min Linksys WRT54GL från FON, så jag har blivit en “fonero” av typen Linus. Det är min andra WRT54GL, så nu kan jag använda min första burk till lite ondare experiment. Som extra bonus kostade den här bara 1€ med hemleverans, men nu går det tydligen att få den ännu billigare om man orkar hämta den själv, fast jag vet inte om det finns några kvar.

Programvaran (förutom Linux då) som är förinstallerad verkar vara Chillispot för att göra den “kaptiva portalen” (låter inte så vackert försvenskat kanske). Inställningarna man kan göra via det inbyggda webbgränssnittet är ganska få, men man känner sig mer hemtam när man varit inne och ro(u)tat i burken via SSH istället. I nästa version av programvaran ska man kunna köra med dubbla SSID:s, vilket ju är toppen om man vill köra sitt eget nät utan webbinloggning utan att hacka vare sig en radius-proxy eller köra separat accesspunkt.

Så, vad ska jag nu göra med min gamla accesspunkt? På rakt arm kan jag faktiskt tänka mig att göra om den till en trådlös brygga och möblera om lite hemma. Det innebär ju att jag får ethernet-uttag på annan plats utan att behöva dra om kabel. Fast det är mest synd att jag inte passade på att köpa en gammal Belkin medans dessa fanns med USB-uttag, då hade jag kunnat bygga en trådlös musikspelare av den. Hur som helst lär det ju bli en OpenWrt-installation av det.

Bloggen “Fyra nyanser av brunt” har beskrivit FON-konceptet bättre än vad jag tänker göra.

Till vardags använder jag en IBM Thinkpad X40. Jag använder Linux på den, och många andra datorer, och brukar således aldrig behöva boota om, förutom då jag kompilerar en ny kärna eller liknande. Eller om jag kör en experimentell version av en Linux-distribution där uppdateringarna kommer dagligen med saker som hal, dbus och udev. Men då och då avbryts hela min desktop av att jag råkar komma åt helt fel knappar (X11 avslutas). Till dessa hör de gråa knapparna som syns på bilden här. Jag vet inte riktigt i vilken kombination jag kommer åt dem, eller ens dess normala användning. Hade de gått att operera bort snyggt och prydligt hade jag gjort det, för jag kan inte ens komma på något bra att ha dem till.

I övrigt hyllar jag min Thinkpad för att den fantastiska avsaknaden av Windows-knapparna, och för avsaknaden av musplatta.

Ytterligare ett leksaksinköp. Nokia stod här på IETF:en i Dallas och sålde sina 770:s till ett rabatterat pris, så jag slog till. Motivationen är att använda den som ljudspelare i köket. Och det tror jag den klarar galant. Gillar dessutom väldigt mycket att den är Debian-baserad.
Hittills har jag inte riktigt fått igång SSH på 770:n, men Jabber fungerade utmärkt, och så har jag en xterm med bash. Innan jag åker hem igen borde jag köpa ett bluetooth-tangentbord, för så kul är det inte att skriva långa blogg-inlägg på det virtuella tangentbordet.

Jag kan inte rå för det. Jag måste hacka på IDG igen. Mest för att det är roligt, och hur jag än gör tycks jag inte kunna värja mig för tidningarna. Nu är det så att CS Hemma har kollat på HTDV-apparater med inställningen att “teknik är så jobbigt, och väldigt väldigt tekniskt, det orkar ingen med”, och skrivit en artikel om upplevelsen istället. Jag sammanfattar den med bilden nedan, eftersom det förekommer tre andra liknande jämförelser i artikeln. Gissa vilken bild som är HDTV och vilken som är stenålderstekniken.

Man får ju så mycket bättre färger och finare kontrast med HDTV. Att det knappt finns några utsändningar, eller material att köpa, det behöver man ju inte bry sig om. Att det är bilder på papper (eller i det här fallet, din skärm) är ju ointressant i sammanhanget.

Akihabaranews låter meddela att från och med första april så kommer alla begagnade elektronikprodukter som är äldre än fem år vara förbjudet att handla med i Japan. Syftet är att gynna tillverkarna av ny, modern, fräsch teknik. Det må vara bra för de stora elektroniktillverkarna, men knappast för de entusiaster som gillar elektronik i formen av gamla videospel, HiFi-utrustning eller ännu mer esoterisk teknik.

De amerikanska företagen, och jag tänker kanske närmast på Apple, har nog inte samma problem som de japanska tillverkarna. En iPod går väl sönder lagom till dagen efter att garantidatum gått ut.

Jag hoppas verkligen inte trenden får fäste i väst, i så fall hade jag aldrig lyckats köpa min fina fina Vectrex.

• 2nd hand electronics sales will soon be illegal in Japan

Under NAMM som nyligen avslutats, en amerikansk mässa för musikprodukter, presenterade Edirol en enligt mig, kalaspryl, nämligen sin R-09. Den är till skillnad från iPod som bara spelar upp musik, en inspelningsapparat, men vad det verkar, en hyfsad inbyggd stereomikrofon. Utöver detta sägs den även ha fantommatning om man vill använda sig av riktigt vettiga mikrofoner, men detta faktum saknas tyvärr från Edirols egna webbsida om R-09.

Dessutom klarar R-09 av att spela in i 48Khz i 24 bitars kvalitet, som okomprimerade WAV-filer. Gissa om vi kommer att få se en ökning av antalet inspelade konserter på nätet. Tidigare har man varit hänvisad till Minidisc eller DAT för hyfsad mikrofoninspelning. De vanliga MP3-spelare jag sett har i princip aldrig haft stöd för vettiga mikrofoner, och de inbyggda har varit helt undermåliga. En gissning är att man vänder sig till den växande skaran av Podcast-sändande nördar. Själv tänkte jag mig att jag skulle använda den för field recordings, om jag nu får tag på en.

Idag låg det ett litet paket innanför dörren. Mina buddhamaskiner!

Den kinesiska ingenjörskonsten har nått nya höjder. Två batterier och en plastlåda inuti en liten pappkartong. Packa upp, stoppa i batterierna och slå på ljudet. Med en liten knapp byter man ljud.

Man blir ju lite sugen på att köra flera samtidigt, och kanske ha i fickorna när man går omkring. Det är väldigt kul att det är en liten högtalare som bara låter. FM3 ska ha en eloge för de märkliga looparna.

Jag beställde två Budda Machine igår från Boomkat. Intressant koncept. Det sägs att Brian Eno beställt åtta stycken. Musik i en låda med högtalare och ljudutgång.

När jag arbetade för det insomnade nätmusikföretaget Sonox så funderade jag mycket på att sälja färdiga produkter med inbyggd musik. Tanken slog mig dock inte att artisterna själva skulle producera dem som små konstverk.

Marc Weidenbaum har intervjuat ena halvan av duon FM3 som står bakom buddhamaskinen. Just eftersom den lilla maskinen är en liten maskin kan man experimentera genom att lägga den på olika ställen för att se hur den låter. Under ett täcke eller i kylskåpet kanske. Ser fram emot att få hem dem i brevlådan.

Det tog inte så lång tid innan jag gjorde mitt första hack till Squeezeboxen. För att kunna lyssna på Real Audio- och WMA-strömmar på Squeezeboxen så finns det en plugin som heter AlienBBC. Det är inte helt lätt att komma in helt färsk och lista ut att Alienstream och AlienBBC är helt olika saker, och den ena är helt föråldrad, och dels är det svårt att veta vilken programvara AlienBBC helst av allt vill köra för att fungera optimalt. Hur som helst visade sig att AlienBBC numera vill använda sig av mplayer. När jag väl försökt få mplayer att fungera väl med AlienBBC så upptäcker jag att jag dessutom kör en gammal version av AlienBBC. Minst sagt förvirrande. När jag väl uppdaterat allt jag har till det absolut senaste började mitt hack fungera, skrivet flera dagar tidigare, nämligen AlienSRMenu.pm. SRMenu är ett tillägg till AlienBBC som helt enkelt tar Sveriges Radios alla Real Audio-strömmar och konverterar dem till något som Squeezeboxen kan förstå och spela upp.

Nu återstår bara att få AlienBBC-killarna att lägga in den i sin distrubution så kan alla svenska Squeezebox-ägare vara lite gladare, eller något sånt. Fast egentligen har jag ju en radio som fungerar.

Fotnot: Sveriges Radio har ändrat länkarna för sina audio-strömmar. Suck. Här hittar man de uppdaterade länkarna.

I lördags fick jag äntligen den Squeezebox jag beställde från Jens of Sweden i mitten av november. Mycket trevlig musikspelare. Det tog längre att packa upp den och sätta in alla kablar än att konfigurera den och få den att spela upp en trudelutt. Upptäckte också tjusningen med podcasts. Det tar väl en liten stund kanske för Rasmus att fixa riktiga OPML-feedar från podradio.nu kanske, men så länge kör jag mina egna OPML-källor.

Det främsta som slår mig är faktiskt hur mycket bättre än min Xbox med XBMC den låter, det hade jag inte väntat mig. Det enda irriterande med apparaten är att jag måste ha en till att ha i köket nu.

På jobbet kör jag fortfarande GNUMP3d för att komma åt hemma-musiken.

“Linux Everywhere” brukar det heta, när man menar att Linux ska kunna köra på allt från S/390, Xbox, till små hårdvarupryttlar som Picotux. Men det börjar kännas en aningen tröttsamt att läsa nyheter som den idag om att Linux nu bootar även på en Treo 650. Visst, kul att nån gör jobbet, men jag ser faktiskt att tillverkaren själv uppmuntrar såna tilltag, och eventuellt faktiskt bygger hela idén på att man ska kunna köra vilket OS man vill. En telefon eller en PDA är ju i hårdvaruväg inte så mycket mer än högtalare, mikrofon, skärm, radiopryttlar och små gränssnitt mot minne och headset. Resten är mjukvara.

Så det vore väldigt trevligt att se även mindre apparater komma med riktiga standardkomponenter med fullt stöd i fria operativsystem. Så svårt borde det inte vara.

I mitten av november tog jag en rövare. Efter många funderingar på hur jag skulle få tag på en Squeezebox 3 från Slim Devices upptäckte jag att Jens of Sweden saluförde dem för en inte helt orimlig påse pengar. Detta var mitt på dagen den 16:e november, och den skulle finnas för leverans den 18:e. Dagarna gick, och jag tittade deras webbsida igen och upptäckte att den numera skulle finnas i lager den 29:e. Antingen var deras leverans försenad, eller så hade de tagit slut, vad vet jag. När jag åter den 30:e kollade in läget så stod det helt enkelt NEJ på leveransdatum. Hm, tänkte jag, kanske dags att kontakta dem för att höra vad som händer. De har ju trots allt ett numera ganska skamfilat rykte.

Deras ordinare kundtjänst hanterar tydligen bara fel på produkter, så de fick jag inte något vettigt ur. Man kan tycka att de borde ha någon form av internkommunikation. Jag blev istället hänvisad till mail hos order@jensofsweden.com. De svarade till slut den 2:a december att det nog skulle dröja 10-14 dagar innan de kunde skicka den svarta modellen till mig. De har den vita på lager, men den passar nog inte in här.

Ge mig, jag vill hacka kod nu!