Det är väl få vid det här laget som undgått nyheten om att Kristdemokraterna surfar porr. Expressen var först ut följt av di.se, och sedan körde dn.se en notis utan att nämna vare sig Creeper eller Gnuheter.

Det har skrivits mycket förut om Creeper, i midsomras skrev Aftonbladet om Creeper och porrsurfning också, TechWorld Säkerhet har skrivit flera gånger, och till och med Ekot rapporterade i somras. Men det var inte det som var det intressanta, utan det som dök upp när jag tittade på det som trillade in på Creeper idag.

I samband med denna “porrskandal” så började plötsligt Moderaterna att dölja sina surfvanor. Tanken som slog mig var att jag instinktivt blev väldigt misstänksam och undrade var de surfade nu, och varför de vill dölja det. Är det så att Moderaterna bytt åsikt och nu tycker illa om Övervakning. Knappast, men de tycker nog att det är väldigt olustigt att själva bli övervakade. Dvs, Creeper kanske gör sitt jobb och utgör någon form av subversiv åsiktskampanj, utan att jag själv behöver göra det.

När jag skapade Creeper var inte mitt syfta att diskutera etik och moral på arbetsplatsen, utan att försöka höja nivån på debatten om övervakning. Nu har det slumpat sig som så att Creeper har listat ut att diverse myndigheter och regeringspersonal har surfat på porrsajter, vilket tyvärr bara har lett till en diskussion om hurivida det är ok att surfa porr på arbetstid eller på för statligt medel inköpta datorer.

För att slippa se porrsurfning på Creeper har nu IT-personalen (tillsammans med socialminister Göran Hägglund) tagit på sig propellermössorna och tänkt till ordentligt. Så nu gott folk så slipper de 6000 datorerna och dess användare slippa se sig själva på Creeper, utan istället får de inte alls surfa till konstiga webbsidor. Det har nämligen installerats ett URL-filter på regeringskansliets nätverk. Göran Hägglund säger detta till DN:

- Det ska inte förekomma att personer i regeringskansliet avsiktligt eller oavsiktligt hamnar på olämpliga sidor, säger han och påpekar att han verkligen inte ser ett begränsat surfandet som någon frihetskränkning.

Nej, olämpliga webbsidor vore olämpligt att hamna på. Särskilt när det kan ses av andra vilka webbsidor de besökt. Samtidigt borde det verkligen vara så att folk som stiftar lagar borde veta vad de stiftar lagar om, och fritt kunna tillgodogöra sig den informationen på nätet, så censur borde ligga riktigt långt borta.

Mer censur på arbetsplatser var ju inte direkt det jag hade tänkt mig skulle vara resultatet av Creeper. Min åsikt om detta är snarare att om personalen har svårt att låta bli att surfa porr på arbetstid kanske de skulle ges några mer intressanta arbetsuppgifter eller annan hjälp. Inte helt förhindras att surfa till en stor mängd webbsajter. Vidare undrar jag hur dessa spärrar fungerar, någon på Regeringskansliet surfade ju porr så sent som i förrgår.

Tyvärr kommer vi in på en diskussion som jag skulle vilja slippa. För hände med diskussionen om övervakning?

• DN.se: Inget porrsurfande på regeringsdator

I dagens papperskopia av City fanns det en krönika publicerad som gav en semi-intressant insikt. I krönikan fanns nämligen en liten snutt rå HTML-kod, förhoppningsvis oavsiktligt formatterad så. HTML-koden var en hyperlänk till en artikel på svenska Wikipedia.

Det intressanta är att moderna tidningar kanske har sitt huvudfokus på webbpublicering, och publicerar HTML-text i pappersform mer som en bi-effekt. Vilket ju betyder att papperstidningarnas texter borde HTML-filtreras rätt hårt innan de går till tryckpressen. En annan pikant detalj med det är att vi i framtiden förmodligen kommer att se mer HTML-felaktigheter på papper än att någon har försökt hälla in DTP-anpassade texter i ett webbpubliceringssystem.

Framtida papperstidningar kommer att få problem med bristen på hyperlänkar samtidigt som webbtexterna kommer att bli mycket trevligare att läsa, eftersom texternas referenser (som helt saknas idag) kommer gå att följa upp bara genom att länka sig vidare. Det största klagomålet hos exempelvis IDG är ju att texterna nästan aldrig länkar vidare till originalkällan, vilket ju dagens webbkonsumenter gärna ser.

Sedan i förrgår då jag postade SVT skickar sin e-post utomlands har det hänt en del. TT skickade ut det som en nyhet, och nyheten publicerades i väldigt många landsortstidningar.

Nu skriver Politikerbloggen att Svenska Journalistförbundet vädjar till Riksdagen om att stoppa den omstridda lagstiftningen.

En annan bloggare, Calle Lidström, har grävt vidare och funnit att en massa andra journalister även de får sin post spridd över gränsen.

Dessutom ryktas det att SVT-anställda inte får kryptera sin e-post av säkerhetsskäl. Antagligen tycker SVT:s IT-avdelning att det blir svårare att scanna e-posten efter virus eller annat skadligt innehåll då. Är det bättre än ett bra källskydd?

Rubriken kanske inte är så uppseendeväckande vid första anblicken. Men det borde den vara. Skickar någon ett litet mail till SVT, kanske med tips om en het nyhet eller liknande, så skickas det nämligen en sväng via Westerham, Kent i England, efter att ha passerat London en sväng. Mottagare av e-posten är emailfiltering.co.uk, ett företag som säljer hantering av e-post.

svt.se.    2581    IN MX 10    mx1-svt-se.emailfiltering.com.
svt.se.    2581    IN MX 20    mx2-svt-se.emailfiltering.com.
svt.se.    2581    IN MX 30    mx3-svt-se.emailfiltering.com.

I ljuset av diverse FRA-diskussioner om avlyssning osv, blir det extra bekymmersamt eftersom tyngdpunkten kommer att ligga på trafik som går utanför Sveriges gränser. Extra grädde på moset får man eftersom trafiken till svt.se numera också kan avlyssnas av utländsk underrättelsetjänst.

Nu är det så att man normalt sett inte vet vilken väg trafiken mellan två datorer tar, men när man explicit skickar okrypterad e-post via utlandet har man knappast tänkt på någon personlig integritet alls. Slutsatsen man lätt drar av detta är att man borde kryptera all e-post som är det minsta känslig. Det har vi vetat länge, men risken för att bli avlyssnad inom Sverige har ju hittills varit relativt begränsad.

Uppdatering: TT rapporterar via SVD, GP och hd.se om detta.

Jag vet inte, men åtminstone jag får ett lätt illamående när jag läser dagspressens artiklar om musikindustrins eventuella förfall eller framgångar. Ena stunden klarar de inte av att ta fram nya artister, och andra stunden använder de nya trick som dokusåpor. Branschföretagen får fritt utrymme att marknadsföra nya artister genom att få dem att framstå som att artisten klarat sig helt utan marknadsföring, artisten har nämligen blivit känd genom att finnas på Internet (eller MySpace som det heter).

Den tredje statsmakten som ska granska både sig själva, industrin och makten klarar inte av att bedöma “kultur”. Men det som får mig att skriva den här texten är artikeln som Henrik Arvidsson skrev för DN i förrgår, den om hur MySpace revolutionerar musikindustrin. MySpace är enligt Henrik, startat som en gräsrotrörelse. Jo, men visst är det så… eller så är MySpace precis som Google och Yahoo, ett företag startat av en eller ett par entusiaster, och som med en tydlig affärside växt till den storlek de har idag. Hade artikeln varit på ekonomisidorna hoppas jag granskningen hade sett helt annorlunda ut.

Men det är en sak som är trevlig, och det är att musikbranschen insett att gratis musik på Internet ofta är samma sak som gratis PR. Det är synd att journalisterna inte insett att det är gratis PR, utan fortfarande går på pratet om hur Arctic Monkeys och Lilly Allen blivit stora genom att bara lägga upp ett par låtar på Internet. För det är ju inte genom hårt arbete genom turnerande och annan marknadsföringsbudget som ligger bakom deras genombrott? Men gratis är gott, och jag tror vi får se ännu mer gratismusik på nätet.

Nu har jag varit tillräckligt negativ, 2007 lovar jag att vara mer positiv.

Ännu en gång har svenska Nordea utsatts för en phishing-attack. Ett mail som skickas till svenskar och som förhoppningsvis har konto hos Nordea.

För Nordea har sommar 2006 blivit en av de mest fulla med illegala operationer. Det blir allt oftare att den konfidentiella informationen om våra kunder intresserar svindlare. Det är rätt många som vänder sig till oss för att vi skyddar deras konto mot förlust av pengar.

Syftet är att lura av Nordeas kunder deras skraplottslösenord och inloggningsnamn.

Det här är en tydlig fingervisning till att Nordea har alldeles för dålig grundsäkerhet. Det är nämligen så att det är fullt möjligt att utföra dessa typer av attacker mot Nordeas kunder. Undra på att det då händer just Nordea, och inte andra svenska storbanker. Svenska banker har i allmänhet något bättre säkerhet i form av andra typer av autentiseringsmetoder.

Problemet med Nordeas autentisering av kunder mot banken är att de förlitar sig på enkla koder som har lång giltighetstid. Det är enkelt för den som kommer över lösenorden att långt senare använda sig av dem.

Jag måste här också tyvärr ännu en gång såga svensk journalistik. Varför kritiseras inte Nordeas säkerhet? Inte i en enda publicerad artikel har jag hittat något om autentiseringssystemet… Nordea försöker låtsas som om det regnar, och till IDG påstår Boo Ehlin att det beror på att Nordea är störst i Norden. Varför har inte ens IT-journalister koll på läget? Jag kan nästan förstå att inte DN eller Aftonbladet har det, men nu får faktiskt IT-pressen ta sig i kragen.

I musikvärlden (och för all del Web2.0) finns konceptet mashups eller plunderphonics. Döm om min förvåning när jag upptäcker fenomenet hos Svenska Dagbladet. I en artikel om stängda sopnedkast så kommer det helt plötsligt in text om Lars Danielsson och Göran Persson. Mycket underhållande, och väldigt bra gjort. Texterna flyter fantastiskt in i varandra, och det känns som det är ett vinnande koncept. Frågan är väl kanske om det är just dagspressen som ska hålla på med det, tidigare har det ju varit förbehållet gatukonsten.

Jag applåderar förvisso experimentet, men undrar egentligen hur detta faktiskt gått till. Finns det en sån funktion i det publiceringssystem som SvD använder att man enkelt, eller kanske till och med av misstag, kan göra en merge av två artiklar? Fiffigt! Men varför? Tips till SvD, låt läsarna själva remixa artiklar! Gissa om det skulle dra trafik till svd.se.
Om den eventuella länken till den roliga artikeln skulle plockas bort så har jag gjort en skärmdump.

Jag kan inte rå för det. Jag måste hacka på IDG igen. Mest för att det är roligt, och hur jag än gör tycks jag inte kunna värja mig för tidningarna. Nu är det så att CS Hemma har kollat på HTDV-apparater med inställningen att “teknik är så jobbigt, och väldigt väldigt tekniskt, det orkar ingen med”, och skrivit en artikel om upplevelsen istället. Jag sammanfattar den med bilden nedan, eftersom det förekommer tre andra liknande jämförelser i artikeln. Gissa vilken bild som är HDTV och vilken som är stenålderstekniken.

Man får ju så mycket bättre färger och finare kontrast med HDTV. Att det knappt finns några utsändningar, eller material att köpa, det behöver man ju inte bry sig om. Att det är bilder på papper (eller i det här fallet, din skärm) är ju ointressant i sammanhanget.

Jag brukar läsa diverse IDG-tidningar med en slags skräckblandad förtjusning. Inte för att lära mig något om det de skriver om, utan för att, som att ha ett finger i luften, känna efter åt vilket håll vinden blåser. Jag kommer inte ens ihåg hur många dumheter som skrivits på ledarplats i Nätverk & Kommunikation. Men idag gjorde de det igen, skrev väldigt förvirrat om något de inte ens bemödat sig att lära sig något om. Rootkits. Närmare Sonys rootkit, som de distribuerade på musikskivor, och som automatiskt installerade sig i din eventuella Windows-dator.
Det handlar om den här texten, detaljer om vad Sonys har gjort med din dator om du lyssnat på en DRM-skyddad CD-skiva publicerad av Sony. Men vi ska på inrådan av IDG inte bry oss om konstiga DLL:er i datorn. Nu måste jag citera ledarsidan…

Men jag hoppas också att vi inte drar igång någon onödig häxjakt på rootkit som faktiskt inte finns.

På sidan 13 hittar vi en helsidesannons från Sony. En elak person skulle hävda att N&K gör allt för att behålla sina annonsörer istället för att bedriva journalistik.

Jag hittade originalartikeln hos IDG, men enbart som PDF. Håll tillgodo.