På i princip varenda datordel man köper idag kan man se hur många decibel oljud de släpper ifrån sig. En språjtans ny Seagate Barracuda 750GB-disk har som exempel en ljudnivå på 27 dB. Allt fler bygger datorer som ska vara helt ljudlösa, vilket i praktiken innebär en bullernivå runt 20 dB. Man experimenterar med gummiupphängningar, och tar fram fläktlösa kylmetoder som vattenkylning, och olika typer av kylflänsar.

Wikipedia definierar “tystnad” som “en relativ eller total frånvaro av ljud”. Omgivningar där ljudnivån inte överstiger 20 decibel betraktas som tysta”. Därför tycker jag det är märkligt att så mycket energi ägnas åt att tysta ner datorer, och så lite energi ägnas åt att tysta ner omgivningen i övrigt. I höstas skrev Dagens Nyheter en artikel om tyst asfalt, något som Vägverket experimenterar med, och den finns belagd på några motorvägar runt om i landet. Bullernivån sägs minska med 7 dB. Det i sig är inte tillräckligt, men tänk om samma människor som bryr sig om de tysta datorerna även skulle bry sig lika mycket om sin övriga omgivning. Då kanske man skulle få bilar, tunnelbanor och flygplan som inte väsnades så otroligt. Men folk är folk, vi uppfinner hörlurar med brusreduktion istället.

Men det har länge funnits folk som brytt sig. Redan 1906 grundade Julia Barnett Rice Society for the Suppression of Unnecessary Noise. Syftet var att dämpa omgivningsljuden i form av tjutet av ångvisslorna från båtarna, och annat industriellt oljud. De fick igenom en lagstiftning mot onödigt användande av dessa ångvisslor…

Numera finns organisationen Right To Quiet Society, men i Sverige verkar debatten obefintlig. Läs gärna deras nyhetsbrev NoiseLetter. Läs också gärna The Strange Stillness of the Past: Toward an Environmental History of Sound and Noise av Peter A. Coates.

Om du nu lyssnar på vilka omgivningsljud du har just nu, vad har du då? Själv har jag på kontoret jag sitter ett otal antal fotsteg av de människor som klampar omkring, inte bara på det våningsplan jag sitter, utan även ovanpå. Dessutom har jag ett antal datorer och dess fläktar, men det som låter mest är luftkonditioneringen. Tack och lov sitter jag mot en innergård, så ljudet utifrån slipprar inte riktigt in, men jag tror inte jag skulle våga öppna fönstret.

På min fritid händer det att jag gör elektronisk musik. Detta gör jag inte med någon av mina Linux-datorer, utan för ändamålet har jag faktiskt en iMac G5 som jag kör Ableton live på, tillsammans med en bunt mjukvarusynthar och annat. Allt detta har jag införskaffat därför att det ger mig en miljö att jobba i som fortfarande är överlägsen allt jag sett under Linux.

Förra året deltog jag på LAC2005 nere i Karlsruhe, eftersom jag faktiskt egentligen vill använda Linux för att göra musik. Jag använder ju Linux till allting annat. Då handlade det mycket om att sänka latensen i Linux, och program som Ardour. Men om man ser till trenden från årets upplaga av LAC så upptäcker man att det finns en mycket stark vilja att bygga färdiga Linux-arbetsstationer för musik. Med tanke på hur mycket arbete som gjorts för att bygga en bra infrastruktur för ljud i Linux borde det faktiskt inte vara långt borta förrän vi kan se någon portning av en bra proprietär programvara heller, jag skulle faktiskt gladeligen betala för en Linux-version av Ableton live.

Jag är väldigt imponerad av arbetet med att sätta ihop LAC2006 Conference Proceedings (PDF), det är en stunds väldigt intressant läsning.

Jag har bokat in mig på en resa till den katalanska Sónar-festivalen som hålls i mitten av juni. Först idag upptäckte jag dock att årets upptäckt (av mig), artisten Ryoji Ikeda, ska framföra sin Dataplex på festivalens sista dag. Dataplex är en av de skivor som tillhör den genre där man inte vet om det är musik som spelas eller om det är en serverhall som tillhör stadiet väldigt trasigt. Det finns många anektoder på nätet om folk som lyssnat på skivan där folk oroligt rusat in och frågat vad det är som händer.

Men förutom att Dataplex är en skiva så vet jag att det förmodligen är en väldigt intressant audiovisuell upplevelse. Ryoji verkar förutom intresserad av knepiga ljud, även vara intresserad av knepig datorgrafik. Det audiovisuella konceptet verkar just nu kretsa kring hans Datamatics-prylar. Vilket får mig att tänka på min egen programmering av Amigans gamla blitter-chip, eller Amigans gamla härliga krascher (innan det blev Guru Meditation) där blittern löpte amok och grafiken bläddrade igenom hela chip-minnet. Väldigt trasigt, men en upplevelse i sig. Det blir hur som helst en kväll att se fram emot, och jag kommer nog att ta med mig någon form av hörselskydd.

Alla snackar skit. Alla snackar skit om andra. Det bara är så. Och det är förmodligen en av de stora anledningarna till att människan har ett språk till att börja med. Alla kanske inte tycker det är så roligt att bli påkomna med att snacka skit om andra. Men jag tror inte att deltagarna på elitlistan tillhör den gruppen.

Men jag tänkte lyfta fram ett ganska kul exempel. Musikbranschen innehåller en hel del människor som är extroverta, och förmodligen väldigt skvallriga av sig. Alexander Bard är bara ett exempel, det finns förmodligen många fler att hitta bara man känner för att gå till kiosken och ta fram en av skvallertidningarna.

Så mitt exempel, som förmodligen bara stämmer till en del. Michael B Tretow, ryktas det, samlade ihop en mängd studiomissar, knasigheter från radiopratare och inskickade demoband och satte ihop dessa till ett kassettband. Detta kassettband cirkulerade sedan bland musiker. Innehållet kunde man säga var inte särskilt smickrande för någon av de som gjort innehållet. Men en av inspelningarna var gjord av en Mona L Olsson, förmodligen sittandes lite småfull vid sitt köksbord. Hon hade bestämt sig för att spela in en demokassett och skicka till något skivbolag (man kan gissa att bolaget var på en armlängds avstånd från Tretow). Det Mona spelade in kan man höra här, inspelningen är känd som Furir i Agadir. Jag tycker detta är hysteriskt roligt, men också väldigt sorgligt. Vem är Mona? Hon saknar hur som helst Agadir väldigt mycket, men kanske mest sin gamla kärlek furiren.

För att dra detta ytterligare ett varv så har det gjorts en hyfsat seriös inspelning av den här låten. Eftersom stycket cirkulerade i musikervärlden är en naturlig förlängning av det här att någon skulle göra ett försök att spela in låten ordentligt. Tommy Körberg gör här ett tappert försök att sjunga texten som den var tänkt. Min gissning är att Tretow sitter bakom mixerbordet.

Så, nu har jag skvallrat lite om kändisars humor. Fast jag inbillar mig att journalister skvallrar mest av alla.

Jag har suttit och lekt en hel del med Bassline Pro från AudioRealism.

Den kan låta helt fantastiskt analogt och fint. Men AudioRealism verkar ha gjort ett litet avsteg från sin tidigare produkt Bass Line som mer rakt av var en 303-klon.

De tunga pads som finns bland de förprogrammerade ljuden drar en hel del CPU, och man undrar lite om de inte har optimerat sin kod väl, eller om Bassline Pro verkligen behöver så mycket CPU för att tugga igenom ljudkonfigurationen. Min gamla iMac G5 klarar inte riktigt att dra runt fyra stämmor pads, vilket är lite väl klent. Men å andra sidan, Arturias ARP2600 V drar nog ännu mer CPU, men det har jag lite större förståelse för.

Jag har ingen förståelse för de som inte förstår vad man ska ha mycket datorkraft till… Dags att uppgradera snart igen.

Nu har jag precis suttit en halvtimme och lyssnat på ett reverb. Det är sällan jag blir så glad som när någon har gjort något riktigt bra med ljudbearbetning. Ett bra reverb har jag saknat länge.

Sonic Flavours har lyckats riktigt bra med sin R66. Extra kul är att den får helt rätt typ av missljud när man ändrar parametervärden i farten. Det kan nog bli lite extra kul ljud framöver.

Det tog inte så lång tid innan jag gjorde mitt första hack till Squeezeboxen. För att kunna lyssna på Real Audio- och WMA-strömmar på Squeezeboxen så finns det en plugin som heter AlienBBC. Det är inte helt lätt att komma in helt färsk och lista ut att Alienstream och AlienBBC är helt olika saker, och den ena är helt föråldrad, och dels är det svårt att veta vilken programvara AlienBBC helst av allt vill köra för att fungera optimalt. Hur som helst visade sig att AlienBBC numera vill använda sig av mplayer. När jag väl försökt få mplayer att fungera väl med AlienBBC så upptäcker jag att jag dessutom kör en gammal version av AlienBBC. Minst sagt förvirrande. När jag väl uppdaterat allt jag har till det absolut senaste började mitt hack fungera, skrivet flera dagar tidigare, nämligen AlienSRMenu.pm. SRMenu är ett tillägg till AlienBBC som helt enkelt tar Sveriges Radios alla Real Audio-strömmar och konverterar dem till något som Squeezeboxen kan förstå och spela upp.

Nu återstår bara att få AlienBBC-killarna att lägga in den i sin distrubution så kan alla svenska Squeezebox-ägare vara lite gladare, eller något sånt. Fast egentligen har jag ju en radio som fungerar.

Fotnot: Sveriges Radio har ändrat länkarna för sina audio-strömmar. Suck. Här hittar man de uppdaterade länkarna.

På skivan Makalösa Manickar gjorde Michael B. Tretow under namnet The Bloody Busters ett potpurri med namnet En musikalisk resa. Detta var första associationen jag gjorde när jag snubblade över sajten Sound Transit där man kan boka sin egna musikaliska resa. Jag lyssnade precis på resan Wien-Helsingfors, som gick via Delhi, Frankfurt och Casablanca. Det kändes inte alls lika jobbigt som att behöva resan den rutten på riktigt. Fast jag ångrade nu att jag inte bokade in den svenska orten Vreta på vägen, kanske nästa gång. Om man vill kan man förstås bidra med egna inspelningar av sina omgivningar.

Nästa steg är förmodligen att Freesound utvidgar sin funktionalitet med en annan sorts musikaliska resor.